Lurig värld

Det är dags nu. Dags att skriva det som ingen vågar skriva. Skrika ut skriket som ingen lyssnar på. Ni fattar. Vad jag ska berätta för er om mig och er själva så är det att vi lever i en väldigt lurig värld.

Och då menar jag riktigt riktigt lurig. För alla människor är luriga. Inte för att vi vill vara taskiga, men vi bara är det. Vi berättar inte allt som vi känner för någon, och om vi berättar det för någon så kanske de som lyssnar luras genom att egentligen inte lyssna. Lurigt det där.

Just nu är allt som lurigast. Utanför fönstret blåser det kallt. Det är lite sol också, men det liknar mest solens sista soliga dagar. Som att solen snart tar sitt pick och pack och går härifrån. Här inne spelas the tallest man on earth. Han är bra.

Jag har inga strumpor på mig. Det kändes inte rätt. Det fanns liksom ingen tid. Sepia.

Tomrum. Lite ångest. Och lur. Mycket lur.

Ja, det är lurigt det där som de kallar för livet.